Kundalini yoga

Idag flyttade min bror och jag och sambo plus min brors kompis kämpade med lådor och även att plocka ihop det sista i hans lägenhet, så det blev träning nog egentligen. Var helt slut efter alla tunga lådor och trappor, jag vill inte tänka på att när vi åkte från brorsan så var det heller inte helt klart, utan soffa och andra lite tyngre möbler behövde fortfarande flyttas! Men men.

Jag kunde i alla fall gå på Kundalini-yogan andra veckan i rad nu. Och det är en lugnare lite annorlunda form av yoga. Jag vet inte nog för att beskriva den bra ännu, vad skillnaden mellan denna och annan "Vanlig" yoga är. Men det är ännu inte så mycket fokus på att det skall vara ansträngande och mer fokus på avstressning och andning. Även om det under vissa stunder är en aning ansträngande såklart. I alla fall mysigt, men svårt att slappna av har jag i "vilan". Men det är en speciell känsla som drabbade mig idag, och det är känslan av styrka och kraft i musklerna, spänst och rörlighet, att jag har muskler som liksom gör mig smidigare, det KÄNNS på nått sätt. Jag tror också att när man har mens och innan mens så blir man stelare och tappar styrka och form och så, det märks tydligt att det är tyngre att jobba när man har mens eller pms. Men när man slipper det, så är det en frihet och spänst känsla i kroppen. Härligt!

Det enda jag önskar är egentligen att det skulle vara en aning mer ansträngande så att man fick känslan av att man verkligen arbetat igenom kroppen också. Men det har utlovats att det skall komma.

//Hanna-Mirari

Morgon-jogg!

En aning förvånad över att jag kom ut!

Yes. Idag gjorde jag det. Min sambo vaknade tidigt och råkade väcka mig samtidigt. Och nästan utan att tänka på det så hade jag dragit på mig träningskläderna, satt in nya intervaller i Runkeeper och vips var jag utanför dörren. Något jag läste nyligen påminde det mig om - träna så tidigt på morgonen att kroppen inte hinner fatta vad du gör? Nått sånt blev det idag. Kanske var det för att solen lyste som jag kom ut, men det kändes som om det solsken som lyste på mig för en stund sedan när jag gick ut sög upp alla regnmoln i mitt huvud också. Jag är en soldyrkare! I alla fall så känns det jättebra att ha tagit sig ut på joggingtur. Jag är stolt över mig själv igen, att jag den här gången klarade att springa intervaller med 2 minuter jogg och 1 min 30 sek gå. Det är en stor förbättring från tidigare 1 min jogg, 2 min gå. Nu joggar jag mer än jag går! Men det jobbiga är inte att jogga i 2 min, inte egentligen. Det är att knäna börjar göra ont fort, mycket fortare än jag blir trött. Jag har jogget/ springet i kroppen, är tränad nog att klara mycket mer, men knäna fixar det inte. Jag vet ju detta sedan innan, men det är lite frustrerande ändå. Jag vill ju klara att jogga! ^^

Men det här är enligt planerna, 30 min jogg två gånger i veckan, det betyder att jag skall jogga på lördag eller söndag igen.

Grining och matt

Vem vet varför, men sedan jag kom hem från landet så har det varit svårare att hålla motivationen uppe. Det är alltid svårt att sätta rutiner för min del, det är svårt att hålla rutiner också, men tappar jag dem måste jag börja om från början igen. Och det är svårt att börja om från början och förlåta att man inte är på topp längre, när allt var så bra för några veckor sedan. Samtidigt så skulle jag aldrig byta bort den där UNDERBARA veckan på landet med sol och promenader i skogen och med havet och allt. Den tiden jag är på landet så är jag så glad och lycklig, med sol och hav. Det är nog många med mig som just nu sitter och känner en slags sorg över att sommaren håller på att sakta dö bort.

Nu måste man vara beredd på en lång höst och vinter innan det äntligen kan bli vår igen och man kan börja längta på riktigt tills nästa år. Jag har redan så stora planer för nästa sommar. Jag SKALL åka till Gotland på medeltidsveckan, jag har redan tänkt ut klänningen jag skall sy åt mig själv, och min sambo vet också vad han skall ha för kläder. Och det är ju en positiv sak, att jag börjat känna en begynnande lust att sy igen. Det har jag ju inte velat göra på väldigt länge. Och det går hand i hand med en känsla av hopp inför att jag skall kunna "se ut som jag vill" i kläderna jag vill sy åt mig själv. Det är roligare att sy till sig själv om man kan känna sig nöjd med hur man ser ut i kläderna.

Jag har känt mig deppig och hängig hela dagen. Det är en sorg i mig över att sommaren börjar ta slut. Jag har också börjat känna mig mycket trött av att inte ha gått ned i vikt på ungefär två veckor. Det är ju lingonen som ställer till det så, men det är verkligen inget jag någonsin lär mig att stå ut med. Plus att jag inte lyckats få till träningen så som jag gjort innan. Jag tror att i grunden är den här känslan på grund av att jag tappat musten och motivationen lite, men jag kämpar på och äter rätt trotts allt. Men det är en fin balans att hålla sig på rätt väg och hålla en positiv attityd. Och Varje gång men nått ett mål som man kämpat för, så svajar man lite efteråt också, som om man inte riktigt kan tro att det har hänt. (jag har precis lyckats gå ned 30 kg totalt) och skall sätta ögonen på nya målet - minus 45 kg. Tvivlen börjar krypa in på att man klarar det. Att lyckas gå ned i vikt handlar om att "tro" att man kan göra det. Att bestämma sig för att göra det. Ta kontroll. Men jag tycker inte det blir lättare att övertyga sig själv - trotts att jag bevisat att jag kan göra det gång på gång - när man är mitt uppe i det så är det svårt att se hela bilden. Känslan är - jag är bara så bra på att gå ned i vikt som min senaste vecka av viktnedgång.

Kanske borde jag ändra min metod? Kanske borde jag fokusera på att äta bra och träna så mycket jag vill och känner är bra utan press på att gå ned i vikt alls, och inte väga mig mer än en gång i månaden? Jag vet inte, men tänk om jag ändrar nått och det går åt helvete och inte funkar? Nej det är virrigt i mitt huvud nu. Bäst är att hålla sig lugn och fortsätta som vanligt och lita på att jag gör rätt. Jag vet ju att jag gör rätt.
//Hanna-Mirari

Nya bilder

När man ibland drabbas av känslan att "inget händer ju" vilket är en dum känsla eftersom det är hjärnan som ljuger totalt för dig, så kan man göra som jag gjorde idag. Ta lite nya bilder på sig själv och jämför med tidigare bilder av sig själv. Det är ganska så tydligt då att det faktiskt händer saker. Så här kommer lite nya bilder på mig.

När jag ser på de här bilderna så ser jag främst att mina armar verkar ha minskat i omfång och att benen ser mindre ut, samt att höfterna tycks också en aning mindre. Jag jämför med tidigare bilder men också med min inre bild av mig själv.

//Hanna-Mirari

Utmaningar - lite försenade.

Rinnande vatten

Något borttappat.

 Jag har lyckats missa att fota något varje gång jag varit ute, fast jag varit ute varje dag. Men det har varit andra saker i mitt huvud. Idag så orkade vi oss ut, jag och sambo och letade upp alla saker jag skulle ha hittat och fotade. Så det kommer en hel drös nu. Och så är jag ikapp igen. Dock så hoppade jag över uppgiften "en seriestripp" för att det blev lite för ansträngande för oss idag. Sambon är jättesjuk och jag har "känningar", huvudvärk, trötthet och sånt. Men jag undrar hur mycket av det som beror på att jag inte har nått kaffe hemma. ;-P

//Hanna-Mirari

Ett djur

En lapp

Full rulle

Jag och sambon har tagit en liten semester från datorerna. För hans del är det en större grej än för mig, han sitter mer och spelar spel än jag gör nuförtiden. Men jag har spelat en massa tidigare. Ofta känner jag numera att när jag sitter vid datorn långa perioder - förutom att mina ben lätt somnar och jag får ont i ryggen av att sitta här, så är det som att datorn stjäl mitt liv, min tid. Allt jag vill göra på riktigt försvinner när jag sitter vid datorn och gör saker på låtsas. Att spela spel, eller se på teve eller se en film är helt okej, men för min del så har det aldrig varit lätt med måttfullhet, och jag gör allt eller inget. Jag tycker att om man bara har några timmar att slappa och slå ihjäl så är de där nöjena så goda som alla andra. En regnig dag så kan man lika gärna välja att läsa en bok, som att se en film eller spela ett dataspel. Men jag har slösat bort tillräckligt av mitt liv framför datorn och teven nu.

Idag så besökte jag och Alex ungdomshjälpen på morgonen, underbar loppis med massor av saker och det blev en golvlampa, en cykelkorg som jag planterat i, och en och annan annan liten pryl. Det börjar se fint ut på vår uteplats igen, eftersom jag ägnade stora delar av dagen igår åt att städa där ute, och vi städade dessutom hela lägenheten jag och sambon och tvättade - och dessutom så fick jag med mig honom på cykeltur till stan för att träffa Alex och Johan för en promenad i trädgårdföreningen, rosorna var helt otroliga. Jag ville typ plocka dem och ta med dem hem, det var svårt att slita sig! Sedan blev det en liten fika också.

Idag fortsatte jag med att ta en promenad i solen som lyste ganska skönt faktiskt, och gick 2 timmar - klarade av 12,5 km på den tiden. Det blir längre nu om jag skall gå samma tid som jag gick innan. Men det är nog ganska bra att ta en 2 timmars promenad ibland, även om den blir längre än den gjorde innan. Det är ju tiden som räknas mer än hastigheten eller hur långt man rört sig.

Det började rinna av lite vatten idag också, jag har inte kommit ned hela vägen och tappat allt ännu, men har jag TUR så rinner resten av min snart så jag kan känna att jag kan jobba vidare emot målet. Jag visualiserar mig siffran 91 kg i huvudet nu. Och 93 kg också - som är nästa kg ned. Jag tänker som att jag levlar (ett arv från min dataspels/rollspelsbakgrund) och 93 kg - så blir jag lvl 32.

Nu skall jag sova - Godnatt alla!
//Hanna-Mirari

Tillfälligt låst blogg...

Jag hade tillfälligt låst bloggen, på grund av att det skrämde mig lite att det är så många jag inte känner som läser den. Det blir som en känsla av att man uppträder och att det finns förväntningar på en och det kändes svårare att skriva av sig ärligt om allt som händer med så många som tittade på. Som att klä av sig naken framför publik, tankar om vad som förväntas hit eller dit. Jag ville inte att bloggen skulle bli sådan där jag bara kan skriva om framgångar men att skriva om personliga motgångar och andra djupt personliga saker blir svårt med sådan publik. Jag har öppnat bloggen igen, men det kan hända att jag stänger den då och då för att ta kontroll över de känslorna. Och det glädjer mig att jättemycket att folk vill läsa det jag skriver!

Men jag skriver den här bloggen av helt och hållet själviska intressen, jag försöker gå ned i vikt, ta mig ur en sjukskrivning, hitta tillbaka från utbrändhet till arbetsförmåga, hitta min plats i världen. Jag skriver här för att det är ett verktyg för mig att hålla ordning på mig själv. Jag skriver Inte för att skryta om mina framsteg, jag skriver inte för att jag tror att jag vet bäst eller något alls. Jag är en vilsen själ som försöker hitta en väg genom ett snårigt liv, och den vägen är inte alltid självklar. Men tack vare bloggen och träningsdagboken jag håller så kan jag se mina framsteg och bakslag tydligare och få en överblick över det jag gör. Och i början så var den här bloggen bara en plats där några av mina närmaste kunde följa och peppa mig i det jag gjorde. Nu har det blivit mer än så, men det är fortfarande för min egen skull jag skriver.

Kram på er alla och tack för att Ni vill läsa det jag skriver. Jag är enormt stolt över att få mail och kommentarer där Ni säger att jag inspirerar er. Ni inspirerar mig!
//Hanna- Mirari

Mensvärk + ingen sömn = ?

Titeln på inlägget säger allt. Ingen kul dag, men i alla fall skönt att veta att det var vattenvikt - som dock ännu inte försvunnit. En sån här dag vill man bara ligga i soffan och moffa choklad, även om jag hittills faktiskt lyckats hålla mig undan från det. Jag hade kanske hoppats på lite lugn och ro dock, jag sov nästan ingen i natt på grund av värk och förmodligen också för att jag drack kaffe på kvällen och för att jag tog en middagslur på eftermiddagen. Men nu är jag i alla fall vaken igen. Väntar på mer kaffe och skall käka frukost/lunch. Sedan skall jag cykla iväg för att lämna tillbaka en lånad bok som ägaren vill ha tillbaka. Det är ganska okej väder idag så jag hoppas att det skall bli en rolig runda, om bara värktabletten ville ta och så.

Sedan fick jag mail ifrån kvinnan som anordnar Kundaliniyogan som är alldeles i närheten av mig, och hon sa att det var HELT OK att komma och testa gratis en gång. Så det blir iväg och leta efter vart det här ligger och testa riktig yoga för första gången. Vattenflaska + bekväma kläder + lånad yogamatta på plats. Skall bli spännande och sjukt läskigt. Men en sak i taget helt enkelt. Jag vill inte ha ont om jag skall klara den här dagen.

Jag skall även lyckas med uppdraget att hitta "en borttappad sak på stan". Så jag får leta medan jag cyklar och när jag går till yogan.
Hörs senare //H-M

Urk! Jäkla lingon...

Jag gnäller nu, men det känns helt ok att gnälla ändå. Ibland får man! Men ja. Urk och blä för vattenvikt. Jag avskyr det! Varenda jäkla månad så kommer den smygande. Det är plötsligt så märkligt att man går från att droppa vikt i god takt som man vill ha det, till att poff, plötsligt stå helt stilla, och sedan smack, så har du gått UPP två kilo fast du gjort allt rätt! Jag undrar HUR mycket vatten jag dragit på mig denna månaden egenligen, för jag har verkligen skött mig fint nu, och har ändå plus två kilo, fast jag tycker att jag borde ha tappat typ samma mängd denna och förra veckan, så duktig som jag varit. Följden blir alltså att jag för att det skall stämma måste ha fyra kilo vatten på mig eller mer. Hoppas allt det försvinner om några dagar när lingonveckan är förbi.. XD As if jag skulle tappa fyra.. nej.. jag går väl ned till det jag vägde innan mensen istället... Urk.

MEN jag är gnällig nu. Jag kommer snart att repa mig och komma ihåg att tänker jag så här så kommer det bli så också. Måste läsa mantrat - titta på the secret och hitta grundinställningen igen. Det är inte som att jag tappat den, men man måste påminna sig själv. Varför gör jag det här egentligen? Vad är mitt mål?

Jag hade många strategier innan, som fallit bort lite nu allt eftersom jag klarat mina första delmål. Jag är redan halvvägs, så mina strategier har verkligen funkat! Så jag borde ta tillbaka dem nu när det känns som att jag behöver dem igen. En strategi var att se till att komma ut ur huset varje dag - det gjorde jag med en fotoutmaning ihop med Jenn. Så nu satte vi igång idag igen för att köra ett tag igen. Det är jättekul! Och sedan har vi delmålen och belöningarna och önskelistan.

På promenad med mamma!

Min höst kommer förhoppningsvis innebära att jag får tillgång till mer motion och billigare. Jag har koll på sakerna och kommer förhoppningsvis snabbt att få både gym och sim kort. Jag har även nu en kontakt med en sjukgymnast som stödjer mig, jag har ett FaR (Motion på recept) nu också. Och jag jobbar för att få bra blodtryck så att jag kan ta adhd-mediciner utan att det är någon fara för mitt hjärta. Förra mätningen var jättebra - så jogga och promenera och cykla och simma har hjälpt, eller så är det bara så att jag blev mätt med rätt storlek på bandet och att jag fick vila en stund innan jag fick ta trycket. Men oavsett, det är skönt att ha mätt bra nån gång.

Men nu skall jag fundera lite på önskelista - fler delmål och belöningar!
//Hanna-Mirari

Utmaningen del 2.

Blå blommor!

Det närmar sig höst och det blir svårare att motivera sig att gå ut på promenaderna. Förmodligen mest för att jag har gått på så mycket promenader nu så att det börjar bli lite långtråkigt. Nu så satsar jag på att köra Utmaningen ihop med Jenn ett tag framöver, där vi skall fota en sak varje dag under vår promenad för att verkligen se till att vi kommer ut minst 30 min om dagen. (Eller det är i alla fall min målbild). Sedan är ju mitt problem mest att orka ut även när motivationen tryter. Jag lyckas riktigt bra med det nu, bättre än någonsin innan. Jag håller mig fast med tänder och klor kan man säga. Det blir ju lättare också i perioder, särskilt om man kommit in i en bra rutin. Men efter lite sommar-omställningar så har rutinerna rubbats och ordningen behöver återställas.

Dagens utmaning är att hitta en blå blomma - så nu ger jag mig ut för att leta i regnet!
//Hanna-Mirari

Ps. Jag har valt att begränsa vem som kan läsa bloggen. Mest för att det känns lite läskigt att det är så många som jag inte känner som hoppar in och läser. Det här är en personlig blogg som jag skriver för min egen skull, inte för att underhålla. Jag är jätte glad om folk känner hopp och motivation att läsa om mig, men det är inte därför jag skriver. Och därför så har jag gjort så här, tills vidare.

Fem månader senare...

Jepp, jag började med det här i April, på allvar. Om man bläddrar bakåt i bloggen kan man se att jag började promenera i Mars nån gång. Men jag satte 1 April som startdatum för att "börja leva som en smal". Och det har hänt massor sedan dess. Som jag ju skrivit så mycket om i den här bloggen. Livet har förändrats mycket för mig. Jag har gjort massor av saker för att göra mitt liv bättre, inte bara fysiskt och psykiskt, men jag har även försökt ta hand om min ekonomiska situation och allt har blivit bättre, när jag inte överäter längre, och inte röker längre. Plus att vi skrapar oss fram emot våra små mål. Ibland blir man ju frustrerad över att man sitter i ett ekonomiskt sjunkhål. Speciellt när andra man känner -har mer- än du. Men då får jag tänka på att vi har mindre skulder, mindre stress, eller mer tid eller något annat som också är värdefullt. Fem månader är inte hela tiden jag har ägnat mig åt detta. Sedan jag slutade röka så har vi sakta vänt på steken, och börjat kravla oss uppåt. Vi är inte framme ännu, men det känns hoppfullt.

Men nu kommer hösten, som jag motvilligt ser framför mig. Den underbara hösten med de vackra färgerna, den underbaraste promenadtiden av dem alla. Inget är så härligt som en mysigt kylig promenad med lite imma i andningen och frost på löv, och sedan kommer vintern, i mina ögon borde den ha snö, mysiga julsånger, och varma brasor, levande ljus och mys. Men hur håller jag igång mig själv nu när hösten kommer? Jag har varit bortskämd hela sommaren med värme och sol och skönhet i allt jag ser omkring mig, så bortskämd att jag inte ens orkat fota allt vackert!

Så jag har formulerat en plan för mig själv. I höst så skall jag göra många olika saker.

1. Sänka blodtrycket så att jag kan få min medicin (äntligen!). (Nästan fixat hoppas jag!)
2. Använda mig av mitt FaR. Troligen via Friskis&Svettis.
3. Arbeta på stresståligheten, dvs fortsätta utsätta mig själv för nya situationer.
4. Vänja mig vid medicin.
5. Fortsätta gå ned i vikt till normalvikt.
6. Promenera, simma, jogga 25-30 min 2gg/v, cykla och minst 1 pass i veckan, gärna 1 pass yoga.
7. Bestämma mig för om jag skall testa att äta LCHF igen eller ej. (Ta itu med sockerberoendet ordentligt?)
8. Passa/ gå ut med hundar/ andra djur.
9. Försöka öka arbetsförmågan.
10. VIKTIGAST: Hålla igång motion och träning och viktnedgång trotts vinter!
11. Skaffa B-vitaminer och käka för att undvika höstdeppis.

Mått och längd och sånt.

Eftersom någon frågade det så skriver jag lite om det här istället. Det känns som att jag glömt att nämna det och det kanske är intressant för någon, vem vet. Men här kommer lite av mina mått och min längd och vikt och bmi och allt sånt. Även om jag varje vecka uppdaterar det här på sidan för Viktutvecklingen så kanske inte alla kikar där jämt.


Datum: 2012-08-16
Min längd: 167,5 cm lång.
Min nuvarande vikt: 95,1 kg.
Min nuvarande BMI: 34,10


Mina mått: (och nu har jag mätt utan att dra åt hårt - som jag gjorde tidigare. Det känns ok att mäta "rätt" nu.)

Byst: 95  (Start: 114 cm)
Under byst: 79 (Start: 95 + cm)
Midja (mätt i navelhöjd): 76 (Start: 100 cm)
Höfter (magvalken - 10 cm ned från midja): 97 (Start: 125 cm)
Stuss (över rumpan - 10 cm ned från höftmått): 106 (Start: 129 cm)
Lår: 62 (Start: 82 cm)
Vad: 44,5 (Start: 50 cm)
Fotled: 23,5 (Start: 25,5 cm)
Arm: 32 (Start: 42 cm)
Handled: 15 (Start: 16 cm)
Hals: 32 (Start: 36 cm)

Vet inte om det är normala siffror för min vikt eller ej. Men ja. Kommentera gärna om det, så man kan jämföra lite!
// Hanna- Mirari

Revben?

Jag såg dem idag. För första gången som jag kan minnas. När jag var ung och smal nog att se dem förr i världen så hade jag inte vett att uppskatta deras synlighet. Men nu... NU... oh my god. Det gick en rysning genom ryggraden när jag såg dem. De var inte skarpt synliga, men det var en definitivt synlig skugga mellan varje revben som jag kunde se. Jag såg dem idag på ett sätt jag aldrig gjort innan. Och alla skall veta att jag uppskattade det. Nu börjar det synas ganska mycket att det hänt något, även om jag liksom behåller samma grundform, fast i mindre storlek sakta men säkert så syns det skillnad. En känsla av att inte riktigt veta vart det skall leda. Jag ger mig ju in på att gå ned under vad jag någonsin vägt i vuxen ålder, vad kommer jag att hitta när jag är normalviktig. Hur kommer jag att se ut? Vem är jag egentligen, under min kappa? Vilka är mina grundförutsättningar som jag aldrig tidigare känt till. Fettet har dolt allt till den milda grad att jag inte känner mitt eget ansikte i smal variant. Redan nu så blir jag lite förvirrad av det jag ser när jag ser mitt ansikte. Hur kommer det att kännas att se sig själv i spegeln vid en normal vikt? Allt detta rör sig i mitt huvud nu. När jag inte tittar i spegeln så känner jag mig fysiskt fortfarande stor, jag känner på min kropp och märker att min hjärna tänker fel, men min hjärna har inte fattat ännu. Det är som att jag har spök-fett kvar på kroppen som inte syns eller känns, men liksom hjärnan tror att jag fortfarande är så stor. Att jag har en del "jag är ju så fet- tankar kvar också, begränsande tankar som ligger kvar, fast man inte behöver dem." Och sedan så finns det en annan oroande tanke. De där tankarna... det är som att jag sparar dem ifall att jag skulle behöva dem "om jag skulle gå upp i vikt igen". Vad är det för stil egentligen? Förbereda sig själv för det värsta? Nej. Fy fan. Inte som att de där tankarna är bra för en tjockis heller.

Jag såg dem! Härlig och lite läskig känsla! //Hanna-Mirari

Ny räknare!

Det börjar närma sig ett år sedan jag beslutade mig för att ta tag i min vikt, samt min rökning. Att det sedan tog mer än halva året att bara hitta en metod som fungerade för mig, att reda ut vart jag hade mitt huvud och lista ut hur jag skulle hålla mig motiverad (fortfarande inte lyckats med att kunna känna mig lugn över vad jag gör, det är en kamp att klara det varje dag) så är det ändå i slutet av Augusti 2011 som jag beslutade mig. Jag hade kunnat skriva massor om vad det här året har betytt och allt, men det har jag ju redan gjort, både här och på gamla Mera Livskraft bloggen. Jag är en annan människa, i alla fall vad det gäller -hur- jag lever. Ingen rökning längre, inget godis, inget onödigt, bra protein, bra fetter och lagom mycket kolhydrater. Och jo, äter jag lchf nån dag så faller vikten ned snabbare, så det kan vara så att det funkar med lchf ändå. MEN felet jag tror jag gjort innan är att jag fortfarande åt enorma mängder, jag hade ju aldrig en aning om vad en normal portion var innan. Och att slänga på extra fett känns kalorimässigt väldigt fel. Jag har en låg ämnesomsättning i grunden, trotts träning, och det är väldigt lätt att det blir för mycket.

Men allt det där kan jag skriva massor om, det var inte det jag hade tänkt nu. Istället vill jag nu lägga upp en ny tanke, en nyårs-plan, för nästa läsår så att säga. Jag vill lära mig spara pengar. Jag har aldrig lyckats spara pengar, och det finns så många saker jag hade behövt, eller bara vill göra som jag hade kunnat spara till. MEN om jag följer den arbetsmetod jag hittat på för mig själv för att gå ned i vikt, så behöver jag en "tydlig målbild". Något speciellt jag sparar till som jag Verkligen vill ha. Och det målet är medeltidsveckan på gotland nästa år. Det är exakt ett år minus en vecka kvar tills det är dags för den, och jag har verkligen lidigt över att jag inte kunnat åka i år. Motivationen är på plats. Och så har jag skapat en räknare här, där jag kan se hur jag klättrar emot mitt mål under det kommande året.

I andra plats på önskelistan så vet jag att jag kommer behöva nya kläder när jag nått min målvikt, och det sparar jag också till. MEN det kommer nog att få bli lite allt eftersom, eftersom jag nog kommer behöva köpa kläder innan jag nått fram också.

Jag ser fram emot att komma ned till sjuttiotalet till jul, det vore grymt om jag fixade det!

Ha en bra dag alla! // Hanna-Mirari

Minus 30 kg!

Yes! Jag gjorde det! Jag har lyckats gå ned 30 kg sedan den 1 april! Det känns helt awsome! Får skriva mer om det här senare. Men tar genast sikte på nästa delmål, minus 35 kg. ; ) i alla fall haft några riktigt bra mat dagar här, allt har funkat och jag är super stolt över att jag nu idag kan säga att jag väger 95 kg! Bara 5 kg tills jag är nere på åttiotalet! Let's go!

Jogga!

Mitt senaste projekt är ju att lyckas klara att jogga. Jag har testat allt möjligt. Intervaller, jogga upp för backar och ned för backar och jogga bitar av mina promenader. Jogga runt en cirkel och jogga på de små promenaderna till och från hästarna på landet. Benen vill springa. Jag återhämtar mig fortare från det jag joggat så jag kan återuppta joggandet snabbare. Jag har klarat 1,5 till 2 min joggande i sträck. Tog sikte på "nästa" soptunna, lyktstolpe, träd eller skylt. Men jag undrade om det som fick mig att stanna verkligen var att jag var så trött? Det känns mer mentalt, liksom "oj vad långt jag sprungit" det borde jag inte klara! Igår så jobbade jag med joggningen och istället för att titta upp försökte jag hålla blicken nedåt emot vägen, hitta ett lagom tempo och sedan vända tankarna inåt och bort från vad jag gjorde. Inte stressa upp mig så mycket att jag tillslut tog i för hårt, spara energin för att klara längre uthållet joggande. Och det funkade! Jag klarade att jogga längre i ett stadigare tempo. Ett nytt steg är taget. Nu skall jag jobba mer med det här. Jag ska klara i alla fall 2,5 km till slut! // kr Hanna-Mirari

Födelsedag!

Det är söndag, invägningen gick bra, men nu lär det inte va lika kul imorgon. Jag skall nämligen unna mig både det ena och det andra idag. Men nästan 29 kg minus på 4 månader är jäkligt bra. Så jag tycker nog att jag kan luta mig tillbaka och få lov att ha en härlig dag idag utan att räkna och pyssla.

Och så bjuder jag på lite nya bilder. Det var ett tag sedan jag fixade i ordning mig och tog lite fina bilder. Så här kommer två. Även om jag inte lyckas ta en bild där mitt ansikte ser bra ut vad jag än gör om någon annan håller i kameran. Jaja.

Jag börjar ju se ut i ansiktet så som jag tycker att jag ser ut i huvudet igen. Är man jätte tjock så blir man ju så rund i ansiktet också. Och det blir en skum reaktion i huvudet att se ett annat ansikte än man är van vid nästan när man ser sig i spegeln.

Ha en härlig dag! Nu är jag 28 år gammal och jag tänker ha en sjukt bra dag, och sedan ett super härligt år till!

//Hanna-Mirari

Två hundar, en promenad och lite GO GIRL!

Yes brudar och även bröder ;-P. Nu är det dags för mig att säga nått om er. Ni fina som peppar mig, som stöttar och hejjar på mig. Alla ni som också kämpar och som slåss för att bli kvitt fläsket och leva ett härligt liv, istället för en segt och tråkigt liv i soffan. Inte för att det inte kan vara härligt i den där soffan ibland. Men omväxling är viktigt! Och alla ni underbara som följer mig och som skriver att Ni blir motiverade av mig... Ni fattar inte hur mycket Ni motiverar mig. Vi är som ett team vi som slåss. En fitness-fight som istället blev ett fitness-team! Och nu, damer och herrar, tjejer och killar, brudar och bröder.. Nu har vi fem månader kvar till jul! Jag skall ge järnet. Kämpa på trotts att det kommer bli jobbigare, jag skall lyckas. Det har jag bestämt! Tillsammans så kan vi alla förvåna oss själva över allt häftigt vi kan uppnå!

Idag blev det först en liten cykel tur, nervöst värre, för jag hade vågat svara på en annons om att passa/gå ut med hundar åt några som behöver hjälp med det på dagtid. Och det var dags att våga möte vovvarna. Jag är OTROLIGT stolt över att jag kom upp ur sängen... kom ut genom dörren... satte mig på cykeln... andades genom nerverna som grep tag om mig och tvingade mig själv att åka dit. När jag väl var på plats så darrade nerverna av igen och jag kunde möta två glada små hundar med någorlunda lugn inombords. Ett Enormt framsteg för mig. Jag är som en stressboll när jag skall göra något okänt och läskigt. Och att jag klarade detta gav självförtroende. Nu kommer jag förhoppningsvis få lov att testa att ha med några små hundar på promenaderna. Vi får se hur DET kommer gå!

Och för att komma igång med att promenera igen så satte jag av på en mil promenad. Det blev tillochmed en bra tid! Klarade mig på ca 9,35 min/km. Men jag får erkänna att jag joggade i uppförsbackarna. Men det är ju en del av planen. Jag vill så gärna fixa att jogga. Även om det känns väldigt svårt, både med krångelknä och att det är så mycket smärta man måste igenom, och även att få till andningen. Men jag kämpar på.

Varför inte allt på en gång?

Ett kort inlägg idag, för att det är sent och för att jag är trött. Och tro det! Jag började dagen med en rejäl promenad med mormor som ringde mig på förmiddagen och ville ut och gå. Och det blev även lite joggande under turen med henne. Jag gjorde några löprundor, och överraskade mig själv rejält när jag klarade att springa nästan en hel minut i sträck längre än jag gjort tidigare. Och jag gjorde dessutom om det efter en liten stund igen. Sen hann jag knappt komma innanför dörren innan bror min ringde och ville ha sällskap i simhallen. Och jag slängde mig på cykeln och drog dit sedan. Jag hade ju kommit igång. Och därmed blev det nästan en och en halv mil på cykel och 2,3 km simning. Att det bara blev strax över 2 km skyller jag på brorsan som dels stör fokuset, för det är lite stressande att hålla koll på honom också, och dessutom är det hans fel att jag nu lagt massa energi på både hastighet och teknik, och det har gjort mina längder mycket jobbigare. Idag fick jag till sist en riktigt bra genomgång av hur jag skall göra med fötterna i bröstsimmet, eftersom jag har lite ben-kontroll problem. Men tack brorsan som är både bra på att förklara, peppande och glad att simma med.

Ha en skön kväll alla, NU skall jag sova! 
//Hanna-Mirari

En ny dag.

Här är jag vid min våg, vid 98 kg.

Igår när jag på kvällen där började känna mig hängig så var det OTROLIGT svårt att stå emot söt-mat-hunger-tröst känslan. Jag ville äta något dåligt, jag ville skita i allt. Jag ville ge upp. Det var inte ens som att det var sååå jobbigt att må lite kass en sväng. Men motståndskraften var försvagad. Men det gick med hjälp av lite hallon och vatten och sedan att ta fem minuter i taget att låta bli. Det blev 2 rutor choklad dock också, men det var i alla fall inte så illa som det hade kunnat bli. Det är mycket svårare att hålla kontroll på hungern om man inte rört sig ordentligt under dagen. Och mina skor är genomvåta fortfarande. Och jag är fortfarande inte kry, knäna klagar och kroppen vill inte. Jag är inte helt förstörd alls i kroppen, men det är nog med krångel för att jag skall dra öronen åt mig och satsa på lite vila istället. Jag har ju en tendens att pressa mig själv väldigt hårt. Nu lyssnar jag och låter kroppen vila. Och jag måste ändå lära mig att hantera att äta rätt även om jag inte kan vara ute och träna någon dag. Vikten har dock sakta börjat ticka nedåt igen efter lingonveckan och jag hoppas i alla fall att det inte skall bli plus denna veckan. Men vi får se, just nu ligger jag på plus från förra veckan. Men det är ju inte första gången, vikten går ju två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Som om den inte riktigt vill släppa ifrån sig vikten och blir osäker.

Jag mår dock lite bättre idag än igår, hoppas det går över utan att bli något av det istället.
Ha det bra alla! //h-M

Simning och sjukdom?

Jag simmade igår trotts allt, och hade tur som fick med mig min bror som blivit mer och mer av en träningskompis, fast han tränar på en helt annan nivå än mig. Det är kul att ha något gemensamt med honom, och han är en stooor inspiration och motivationskälla. Så tack brorsan. Du är bäst!

Men jag stendog efter 2.2 km. Jag klarade ju 3.15 km förra gången jag simmade och plötsligt så fanns det bara ingen kraft kvar i kroppen. Märkligt. Jag fick dessutom cykla hem genom värsta skyfallet igår på vägen hem. Jag blev HELT genomblöt och jag blev rejält kall. Så det blev rakt in i duschen efter cykelturen.

Men idag... så har det varit segt, ingen motivation att ta mig ut, ont i kroppen och lederna. Inget som jag egentligen hade behövt oroa mig för, men det har inte känts bra helt enkelt. Och nu på kvällen så var jag så trött så jag gick och la mig och halv sov en stund. Och när jag vaknade så kände jag den där avslöjande lilla stickande känslan långt bak i halsen. Jag har gott och dragit på mig något. Det känns som att det ligger på lur fortfarande och har inte blommat ut helt, men det är lite feberkänsla, trötthet och halsont. Kroppen sa ifrån redan igår. Men jag fattade inte tills nu. Att cykla hem i regnet var kanske ingen hit heller för att få vara frisk. Men jag antar att det var dags att bli sjuk nu. Jag har lyckats gå fri från allt vad sjukdomar heter hela våren. Så det är ok. Det är också ok att ge sig själv en paus från den hårda pressen jag utsätter den för regelbundet, mentalt och fysiskt. Ibland är det meningslöst att pressa på.

Men huvudsaken är att jag inte tappar musten helt. Att fokuset ligger på målet och att jag mår bra varje dag. Det är det viktiga. Nu skall jag lägga mig i sängen igen och se om det blir bättre med lite sömn. Man kan ju alltid hoppas.

//H-M