Här kommer den första framgångshistorien! Tack så hemskt mycket till Nina som ville dela med sig av sina erfarenheter till oss! // H-M
Jag gick ned ca 21 kg med hjälp av
LCHF.
Nu börjar min vikthistoria och kamp
långt före detta sista steg. Jag har alltid varit stor, så långt
jag kan minnas. Var oftast bland de längsta i klassen, före
puberteten så blev jag än mer mullig och även mobbad för det.
Vilket gjorde när jag sedan började ta de vacklande stegen mot en
kvinna inte heller kunde uppskatta den ändå fina figuren jag hade
då. Jag gömde den oftast innanför o-smickrande kläder, för att
jag Trodde jag var för stor när jag tittade runt omkring mig,
jämförde, och tog direkt in var liten eller stor kommentar som
stärkte det. Vilket jag absolut inte var, när jag nu ser tillbaka.
Vet inte hur mycket jag vägde men det spelar mindre roll, jag hade
från början en hälsosam, fin fyllig figur som jag skämdes så
över eftersom jag var övertygad om sedan jag var liten att jag var
tjock. Under hela högstadiet och gymnasiet övertalade jag mig själv
om detta ”faktum” och det blev allt mer sant. När tiden kom för
mig att flytta längre hemifrån och börja på universitetet brakade
det lös fullständigt. Då blev jag, på riktigt överviktig.
Eftersom pressen av studierna, längtan hem och en konstant
jämförelse med andra gjorde att jag sökte trösten nu ohejdbart i
det jag hittills använt mig av, mat. Och väldigt mycket så, fel
sorts mat.
Jag tror att jag vägde som mest
någonstans mot 120 kg, är inte säker eftersom jag slutade väga
mig helt när jag började närma mig den gränsen. Kan ha stannat
där, kan ha gått över.
Hursomhelst var det min botten, fysiskt
som psykiskt och själsligt.
En del av räddningen kom med att jag
hoppade av studierna, började jobba som städerska och fick mer
socialt umgänge. Tog även tag till viss del i min kost, men väldigt
lite. Ersatte vitt bröd med grövre och liknande. Men gjorde nog
mest med mer fysisk aktivitet. Min vikt sjönk sakta och stadigt ned
mot 105 kg sträcket. Och där omkring låg den väldigt länge,
flera år.
2009 bestämde jag mig för att nu fick
det vara nog! Jag var 27 år då och jag Vägrade spendera de sista
20-tal åren och gå in i 30-talen fortfarande missnöjd och obekväm
med mig själv. Jag började hårdträna, jag gick ned från 103 kg
till 98 kg. Att gå ned under 100 kg gränsen var en Väldig
förlösning. Synd nog fick jag influensan då, och när jag inte
kunde träna så gick jag upp till 101 kg. Det var tungt, jag hade
kämpat så jävla hårt med både ångest och tårar i träningen,
bara för att se det raseras väldigt, väldigt snabbt. Jag hade
ändrat lite i kosten även, men bara lite, så det räckte inte
till. Men jag hade i samma veva som jag bestämt mig för att göra
något åt detta, i samtal med en nära vän kommit in på ämnet
kolhydrater och hur mycket det kan ställa till med. Lägg notis till
att jag inte visste Något om LCHF då. Men till sist var det en som
nämnde om den kosten som ett förslag, och jag ska vara ärlig och
säga det slog an något i mig. Det kändes bara rätt och jag
började med det 2010, Mars månad. 101 kg tung. Med fortsatt enkla
dagliga promenader. Förde en liten enkel viktdagbok för att kunna
se takten, tog aldrig några mått eller ordentliga kort. Något jag
ibland ångrat, men gjort är gjort. Jag såg det som så att jag
ville bara göra det och inte se tillbaka. Vi alla har olika sätt
att hantera det på, jag tror att jag själv skulle snärjt in mig i
för mycket detaljer med det, jag behöver en klar väg också kör
jag bara.
Men det var inte lätt! Jag är och
kommer förbli en riktig sötgris. Jag Älskar allt sött och kommer
alltid att göra. Men det är också det som är min stora
akilleshäl. Irriterande nog är det inte alla som förstått eller
förstår detta. ”Det är ju bara att låta bli godiset och
kakorna!” Har man ju fått höra X antal gånger att man bara vill
spy på folket i fråga. Är viktigt att komma ihåg att vi Är så
otroligt olika, både när det kommer till ämnesomsättning och vad
vår kropp går igång på.
Att vara utan det söta, utan
kolhydrater överhuvudtaget till en början var ett helvete! Jag fick
kämpa varje dag, varje vecka, i flera månaders tid innan jag kunde
känna att mitt sockerberoende hade helt avtagit. Och vilken
befrielse bara det var.
Det som jag tycker är fördelen med
LCHF och som var min stora räddning, är att man får äta sig
riktigt mätt, man får fortfarande äta kött (som jag även
älskar!) och feta kalla såser, etc. Jag återupptäckte
grönsakernas förgyllda värld och jag uppskattade mina middagar
ännu mer som jag aldrig gjort förr! Smakerna, allt blev förstärkt!
Jag saknade inte alls pasta eller ris, eftersom de aldrig varit någon
stor favorit. Jag trodde jag skulle sakna potatis mer, men knappt ens
det. Endast vid vissa tillfällen och speciella maträtter man kunde
längta till. Det som var svårast, var att avstå vetebröden,
godiset, kakorna. Men jag unnade mig under tiden jag körde strikt och
hårt, detta lilla, den mörka chokladen som även blev en räddning.
Jag åt till en början väldigt
mycket, mina middagar var stora och ordentliga, för att kompensera
mitt konstanta sötsug. Och ja, maträkningen steg, men det var värt
det. För jag gick ned, smidigt och i lagom takt i mitt tycke. 1-2 kg
i månaden ungefär, ibland mer, ibland mindre. Men för varje kilo
så stärktes min vilja, även om det var så svårt stundtals så
höll jag mig fast vid att ”har jag gått ned 1 kg kan jag ta ett
till!” Nådde 90 kilo i slutet av sommaren samma år. Jag bestämde
mig att om jag bara var stark och nå 85 kg till julen, skulle jag få
unna mig och äta Precis som jag ville under julhelgen. Jag lyckades
och jag fick mitt pris.
Dessa delmål, de få gångerna jag
även unnade mig något, fick mig att inse något...
Jag är oerhört känslig för
kolhydrater. Något jag inte kunde inse tidigare eftersom man alltid
haft ett konstant intag av det i en eller annan form. De gånger jag
åt t.ex potatis och grovt bröd vid någon festlighet, räckte bara
det för att sätta igång det starka sötsuget igen. Och när jag
unnade mig rent godis, reagerade kroppen efteråt som om jag hade
fått i mig en stark drog, ett gift!
Men jag fortsatte med LCHF och min
kropp mådde så mycket bättre av det, inte enbart hade den blivit
väldigt mer slankare utan jag Kände mig så otroligt bra. Trots att
jag kunde må lite illa de gånger jag unnade mig socker och
kolhydrater, så ville jag och jag vill fortfarande ha det. Men jag
har kontroll på det, jag har All kontroll numera.
Sommaren 2011, just före Midsommar,
nådde jag mitt stora mål. 80 kg! Jag var överlycklig! Jag är 173
cm lång, det räcker för mig. Och däromkring har jag nu legat. Har
gått upp några kilon, har lika enkelt gått ned dom igen, kanske
kan jag gå under 80 eller så stannar jag här. Men jag nojar inget
över det, över 85 kg ska jag dock inte igen!
Jag har börjat träna igen, på mina villkor och det Jag vill göra och jag känner det är riktigt kul och
peppande. Det handlar inte längre om att gå ned i vikt utan bara om
välmående och det jag själv vill göra, bygga muskler och ha en
bra kondition.
Jag behöver inte heller de stora
måltiderna jag krävde från början, utan är nu jag inser mer och
mer vilken fördel LCHF är som kost för mig. Oavsett vad som sägs,
så äter jag mindre kött nu än vad jag gjorde innan LCHF, så att
det är bl.a ett spel för köttindustrin är ju ren BS. Jag har lärt
mig väldigt mycket under de här senaste 2 åren om hur min egen
kropp fungerar vid viss föda, hur det samspelar och balansvikterna i
det. Är oerhört fascinerande, och tycker man inte kan göra något
annat än att lära sig mer om kost och födoämnen om man ska ge sig
in i den svängen att ändra på sitt liv.
Jag har också fått möta min kropp på
ett helt annat sätt, såklart den aldrig kommer bli ”perfekt”.
Men vems är det?! Alla dessa år av övervikt har tagit sitt på
huden, den hänger och säckar sig lite med segt underhudsfett både
på mage och lår. Men vet ni vad! Det drar faktiskt sakta ihop sig.
Har gått ett år sedan jag nått mitt mål och sakta har ”hänget”
minskat. Klart man kan stirra på det ibland och önska det försvann
lika enkelt med resten. Men allt hänger på synsättet,
utgångspunkten. Jag gillar faktiskt min kropp nu, med häng eller
ej! Och även om det aldrig försvinner, med träning och fortsatt
bra kost, so what? Jag är mäkta stolt över mig själv ändå, och
bara jag själv är min värsta kritiker och fiende. Nu är jag 30
år, för första gången på väldigt länge njuter jag av min
kropp, njuter av kläderna jag sätter på mig och jag tänker inte
ens på hur kroppen ser ut när jag t.ex sätter mig ned, eller
försöker dölja den. Som tidigare var det enda som rördes runt i
mitt huvud när jag var bland folk! Jag är nu bara bekväm och jag
älskar det.
Det har varit en oerhörd resa, vikten
har på många sätt varit en biprodukt i det stora hela! Det satte
igång väldigt många olika processer, det har fått mig att bland
annat bearbeta så väldigt mycket skit som legat långt där inne
och grott. Både det jag fått ta som barn, det känsliga lilla, helt
naturligt mulliga barnet som fick sin första svidande kritik från
sin mormoder, sedan från klasskamrater, sedan från killar. Och så
mycket annat som samlas i ens källare. Sådant som när det
bearbetas får ens världsuppfattning att skifta, ens utgångspunkt
ändras, jag har kanske blivit en annan person i visas ögon. I
ärlighetens namn så har jag mer, blivit Mig Själv, som de inte
lärt känna tidigare. Och den utvecklingen fortgår.
Mia Skäringers fantastiska sketch,
”Dyngkåt och hur helig som helst” tar upp denna rustning av
kilon man kan sätta på sig som en överkänslig människa. -”Så
det åtminstone blir något emellan en själv och världen.” Jag
känner igen mig så väl i det. Nu är min rustning borta, jag har
känt mig väldigt naken, blottad och väldigt sårbar på många
sätt och vis sedan den försvann. Men jag har också blivit tvungen
att bygga upp den på Rätt sätt denna gång, med stolthet,
självinsikt och säkerhet.
Är många i min närhet som varit och
är så oerhört positiva och stöttande. Jag har också personligen
fått möta kritik från olika håll mot denna LCHF storm som svept
över land och värld. Det har inte varit lätt. Jag tar varken del
av kritiker eller fanatiker har jag försökt förklara. Det har bara
varit rätt för mig, såklart det kan vara rätt för andra likväl
men jag säger inte det är för Alla. Jag har Aldrig gått på någon
diet tidigare, aldrig trott de gjort någon åverkan heller och
avfärdat dem för min egen del. Jag ser inte heller LCHF som en
diet, åtminstone inte på det sättet som vissa gör det. Det föll
sig helt enkelt bara rätt och är en livsstil nu för mig som jag
böjer och flätar in precis som Jag vill i mitt liv. Jag tränar,
det går hur bra som helst och bygger muskler som aldrig förr. Jag
tycker den har många poänger som man nog bör titta på, speciellt
när det kommer till ”vetenskapen” kring mat.
Men människor har sin egen väg att
gå. Man vet bäst Själv när det är rätt för en. Det ska man
verkligen lyssna till.
//Nina
//Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar